Love life

2017-01-15

Kommer aldrig (förhoppningsvis) glömma en dag ute på den stora gräsmatten vid Oneness University i Chennai, Indien, vi hade en lucka på någon timme i schemat som var fullproppat med meditationer, processer, deeksha och tempelbesök och jag slog mig ner på gräsmattan för att njuta av solen så som jag alltid gjorde när tillfälle gavs. Där fick jag insikten om meningen med livet. Vet inte om jag vågar säga att det är allas vår mening, men det var så det presenterades för mig.

Jag hade under dagarna i Indien haft många upplevelser (sådana jag även haft som barn) av hur jag är eterisk. Alltså en energiform, ett ljus, en själ. Och jag fick uppleva hur gränslös och transparent själen är, närmast att beskriva som ånga. Ljus, porös, lätt ånga, så kände jag den. Den sanna essensen av mig själv. Mitt väsen.

Att vara en del av denna oändliga ”ånga” är fantastiskt skönt. BefriANDE. Och i det tillståndet är vi alla ett, ett och samma fält. Samma ljus.

Ur detta tillstånd valde vi sedan att skapa oss en plats att verka på – jorden. Och så skapade vi oss kroppar. Kroppar med intellekt och sinnen, sinnen för att kunna dofta, känna, smaka, höra, se det vidunderliga paradis vi skapat. Sinnen och intellekt för att kunna uppleva relationen med varandra, människor, djur och natur.

Vi valde människokroppar för att kunna njuta av det vi skapat, varandra, jorden och allt vad det bjuder oss. Meningen med livet är att njuta av det. Det var den insikten jag fick till mig i Indien hösten 2012.

Jag vet inte om insikten är sann, jo upplevelsen är sann, men är budskapet sant – det vet jag inte. Men det spelar mig ingen roll, för det känns sant och viktigt för mig här och nu. Jag är 45 år och kan ännu inte så här i matchens halvtid säga att jag är fullkomligt med i livet, alltså med innebörden av att – LEVA. Jag varken lever eller njuter till fullo. Trots att jag fötts och lever i ett vackert och tryggt land med alla möjligheter tillgängliga för mig och givits en frisk kropp och familj och vänner.

Jag vet inte varför jag hindrar mig själv från att njuta. Kanske för att andra sörjer eller lider och jag skäms för hur bra jag har det och hur bra jag mår. Kanske för att jag är rädd för att leva och njuta. Men oavsett orsak, så tänker jag inte vara varken rädd eller skämmas för att berätta att min intention är att lära mig njuta mer av livet. För finns det något bättre sätt att hylla mig själv, min kropp och det liv jag givits än att njuta av det – njuta så länge det varar.

Share
 

Kommentarer till “Love life

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *